Blodomloppet 2012

Mitt mål var från början att genomföra loppet på under 60 minuter. Efter att ha legat trött de sista 2 veckorna innan loppet insåg jag att målet var lååångt borta :( Orken fanns inte där ALLS och motivationen var i botten... Jag bestämde mig istället för att vara nöjd så länge jag kom i mål på kortare tid än sist jag sprang ett 10km-lopp; dvs 69 minuter...
 
I torsdags åkte jag, syster, mamma, Pernilla och Anna till Örebro för att delta i årets upplaga av Blodomloppet. Vädret var inte alls på vår sida; spöregn hela dagen innan loppet och man verkligen kände hur åskan låg och tryckte strax över våra huvuden.
Lagom till starten slutade det dock att regna och vi kunde plocka av oss regnställen och enbart vara klädda i löparkläderna. Härlig känsla! :)
Klockan slog 18.30 och starten gick. Jag började trippa på lätta fötter. Hujedamej va lätt det gick :) Kände mig lättare än nånsin. Hade med mej Pernilla en bit in i loppet men som hon förklarade för mig efteråt så hade hon sett mina tofsar flyga längre och längre fram i "vimlet" :)
 
Vid 3km började fötterna krångla. Det började svida konstigt på insidan av båda fötterna och i farten försökte jag ett flertal gånger att rätta tiull strumporna i hopp om att det var dom som låg lite fel i skorna. Men icke... Det blev värre och värre :( Men inte tänkte jag ge mig för det. Jag fick stå ut med smärtan; jag ahde ju ett mål att ro i land ;)
 
Sträckan mellan 6-7 km kändes olidligt lång. Trodde aldrig att jag skulle komma fram till den skylt där det stod 7 km... Jag började må illa, kände att "snart kräks jag", men ignet hände. Jag började fokusera på andningen och att det skulle vara djupa och lugna andetag heeela tiiiden... Efter mycket lång tid kom det dock en 7km-skylt och ingen va gladare än jag :)
Den lättaste kilometern va nog den mellan 8-9 tror jag. Eller kanske den sista, mellan 9-10. När jag väl sett 8km-skylten så flög tiden fram.
 
Kom in på upploppet, sista raksträckan och långt där framme såg jag tidsklockan. Det tog inte lång tid innan jag insåg att tiden passerat 60 minuter :/ Attans tänkte jag, jag har tagit alldeles för lång tid på mig Kommer aldrig uppnå mitt mål. Men ju närmre jag kom desto mer tydligt såg jag siffrorna. Jag va inte heeelt ute och cyklade. Jag va nääära. Jag passerade målstrecket i exakt samma sekund som klockan slog över till 62 minuter. En sån GRYM känsla! Jag klarade det! :) Jag hade uppnått mitt mål!
 
Det bästa av allt; jag va knappt trött. På ca 30sekunder va jag tillbaka på vilopuls och kände mig inte överdrivet ansträngd i kroppen heller. Och med facit i hand hade jag alltså kunnat tryckt på lite extra ett par gånger där under loppet så hade jag klarat mitt första uppsatta mål på under 60 minuter. Jag va alltså inte så dålig som jag inbillat mig.
 
Jag va överlycklig. Det första jag gjorde var att ringa Erik och berätta hur duktig jag varit. Jag va så glad åt min insats och stolt över mig själv för vad jag åstadkommit så när jag berättade för honom hade jag lite svårt att hålla tårarna och gråten borta. Jag darrade lite på rösten och kände hur tårarna sved bakom ögonen men fick i alla fall fram ett "faan va duktig jag varit ikväll!". Han kunde inte annat än att hålla med och säga att han va minst lika stolt över mig han också ♥
 
Redan nu sitter jag och gör en lista över nästa års lopp jag vill vara med i.
1. Vårruset (inleder sommaren med ett "kort" lopp
2. Blodomloppet (såklart!)
3. Tjejmilen i Sthlm
4. ToppLoppet, även det i Sthlm
 
Sen vore det ju en dröm att nån gång få springa Tjejmilen i NewYork, men det får bli ett senare kapitel. Kostar ju lite mer än bara anmälningsavgiften á 595kr :)
 

Här är den, min fina medalj :)

Nytt boktips

Har hittat ännu en bok (träningsbok även detta) som jag lagt till på önskelistan. Det är Martina Haags nya bok Heja Heja. Ville bara säga det :) *fniss*

#photoadayaug


Täcket låt lite skrynklat ovanpå sängen och i en av "gluggarna" som blivit låg Sötis och gömde sig. Lilla snuttan ♥