Ärlighet och ångest

Bloggandet uteblir. Funderar. Tänker en massa. Tänker lite till och funderar igen. Vankar av och an. Vill prata men inte säga för mycket. Men jag måste få skriva. Allt kan inte stängas inne. Och får jag bara ut det i ord så hoppas jag att det kan kännas bättre. Till slut...
 
*   *   *
 
Är inne i en jobbig period. Vet inte om jag egentligen kan kalla det ångest. Känns bara som att jag inte räcker till. Som att det inte är tillräckligt. Vad jag än gör. Alltid är det något som måste fixas. Nån som inte är nöjd. Ibland (kanske oftast?) är det JAG som inte är nöjd. Och det finns ingen som förstår. Det finns de som lyssnar och finns där, men vet inte riktigt om det är nån som förstår. Till 100% fullt ut menar jag... Och jag måste lära mig leva med det. För det ÄR så. Alla KAN inte förstå. Men så länge jag vet att man finns DÄR så klarar jag mig. Så länge jag vet att det finns nån där på andra sidan av stormen och väntar. Som sträcker ut handen och tar emot mig när jag närmar mig...
 
*   *   *
 
Ärlighet är viktigt. Mot andra. Människor emellan. Och framför allt mot sig själv. Jag har svårt för det. Ärligheten mot mig själv. Att inte säga ifrån. Att inte säga stopp. Jag vill vara alla till lags.
Men tiden kommer ikapp. Man orkar inte mer. Man kommer till vägskälet och måste välja. Och den här gången måste jag välja att tänka själviskt. Strunta i andra. Tänka på MIG. Det får va nog nu! Jag ska inte behöva ta mer... Jag BEHÖVER INTE ta mer.
 
Nu måste jag bara hitta tiden. Tiden för mig själv. Ska bara...