När fokus är ett måste

 
Vi alla hanterar kriser på olika sätt. Jag tyckte igår att det kändes någorlunda OK till en början. Jag behöll lugnet. Såg till att informera mina närmsta att jag va OK och höll dem uppdaterade under tiden som gick. "Polis är på plats, det är kaos i stan men jag är OK". "Lock down på kontoret så vi måste va kvar". "Jag har varit i kontakt med X och det är OK även där". "Nu får vi lämna". "Nu går jag mot moster". "Nu är jag framme, kram vi hörs imorn"...
 
Jag känner mig glad och stolt över att vara en del av den organisation jag jobbar för, hur man från Management hanterade hela situationen för oss andra, led för led, gav oss update, såg till att vi va OK.
 
Kom hem till moster, kunde börja slappna av. Trodde jag. Pratade inte så mycket. Slöt mig. Bestämde mig att vara kvar över natten. Borstade tänderna. Kröp ner i sängen. Sen började det...
 
Mardrömmar, kallsvettningar, panikuppvaknanden... Det blev inte många timmars sömn inte.
 
Klev upp på morgonen. Tog en kaffe och macka. Fortfarande ganska tom. Klädde återigen på mig gårdagens kläder. Tunnelbana till TC. Sprang till pendeln. Väl på tåget kröp olustkänslorna på mig. Började må illa. Kände mig allmänt skakis. Vill säga att jag hade en typisk bakfylle-känsla, men utan att alkohol varit inblandat.
 
Kom hem. Gick in i duschen. Kände hur jag började skaka igen. Tårarna kom. Försökte lägga mig på soffan men kunde inte slappna av riktigt. Känner att jag behöver något att fokusera på, behålla lugnet. Och vad gör jag då (som den überorganiserade och lite maniska människa jag är)? Skapar såklart en lista med saker att göra. En lista med måsten. En lista med "bra om de blir gjorda"-saker. En lista med saker, bara för att beta av något. Något att fokusera på. Något annat att lägga tankarna på.
 
Något som vanligtvis känns så avlägset har plötsligt kommit oss väldigt nära. Vi kommer resa oss - det är jag övertyga om. Vägen tillbaka får vi hjälpa varann att hitta!

Kommentera här: