När man får tänka om

Imorse när jag klev upp ur sängen hade jag en helt annan sinnesstämning än jag har just nu, 15h senare...


Solen sken, jag gjorde mig fredagsfin, tog på mig eyeliner tillomed - denna fredag till ära.
Slängde på mig solglajjor o hoppade på bussen.

Efter lunch hade jag ett möte. Kom ut därifrån och möttes av att kontorslandskap i förtvivlan och panik. Från vår avdelning hade vi första parkett till dagens händelser här i city. 

Poliser med laddade diverse vapen som sprang omkring och skrek, försökte få koll på alla människor som även de skrek. Människor grät. Låg på gatan och skakade. Och efter många om och men va gatorna tomma, så när som på all räddningstjänst som fanns på plats.

På kontoret hade vi krismöten, HR fanns på plats. Allas datorer va uppkopplade mot diverse nyhetssajter...

Efter flera timmar inlåsta på kontoret fick vi tillåtelse att lämna byggnaden. Fanns dock även erbjudande att stanna kvar över natten om man inte ville åka hem. Kollektivtrafik inställd. Inga bussar. Inga tåg. 

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig.

För fröken Johansson blir det en natt hos moster. Lite olustkänslor. Surrealistiskt. 
Och den där eyelinern - den är sedan länge utsmetad i hela ansiktet...

Kommentera här: