Duktiga flickor

Vaknat upp till ett soligt Karlstad.
Svullen och öm vänsterkind pga visdomständer som spänner i tandköttet. Så pass att jag inte kunde bita ihop med käkarna ordentligt  pga att kindköttet lixom va i vägen...Mindre skönt kan jag informera herrskapet om. 
 
En snabb dusch och sen vinkade jag av F som skulle iväg till jobbet. Fixade kaffe och en lyxtallrik att mumsa från - pannkakor, stekt ägg, bacon, blåbär. Det går sådär att äta/tugga men jag ska nog få i mej det som finns på tallriken.
 
Kollar på Nyhetsmorgon där de diskuterar "duktiga flickor"-syndromet - och jag bir fan förbannad. Orkar inte dra hela storyn men summa summarum är väl egentligen att man som tjej inte ska ha de höga kraven på sig själv, att man inte ska dalta med killar och curla dom fram i livet och att allt ska vara sådär jämlikt ni vet. 
 
Visst, jag  är med på argumenten om att det ska vara ett jämlikt samhälle - till en viss gräns - det behöver väl för fasen inte gå till absurdum?
O  vi kollar på det här med jämlikheten och att allt ska vara så jämnt fördelat hela tiden. Spelar det verkligen nån som helst roll? Är det verkligen så avgörande?
Jag menar, kolla på mej och F - varför skulle det på något vis vara viktigt att vi turas om och åker till varandra varannan gång? Huvudsaken är väl ändå att vi ses? Jo, jag är den som åkt mer hit än han åkt till mej, men det är ju för att det passat bättre. Om han har jobbhelg tex, men vi vill ses, då får ju jag åka. Det är väl inget mer med det?! Jag skiter fasen i när/var/hur - för mig är det viktigare ATT vi ses. 
 
Eller den saken att jag, när jag hälsar på honom, ägnar en del tid åt att städa och plocka. Fine, det är inte min absoluta favoritsyssla i världen att hålla på med sånt, men om han ändå jobbar och jag har tid över - vad gör det då? Bättre göra det när jag inte tar av "vår" tid, eller? Om han tycker det är dötrist att städa och jag kanske inte tycker det är skitkul, men ändå inte stör mig på det, då är det väl ingen big deal om jag gör det åt honom?
 
När det sen kommer till att ha krav på sig själv, där är jag bland de första att räcka upp handen när de frågar om vilka som fallit offer för det. Sån har jag varit sedan barnsben - i skolan va inte ett G bra nog. Och fick jag MVG så va det inte bra nog för jag hade garanterat nåt enstaka fel alternativt att jag skrivit snett på pappret, eller inte va nöjd med handstilen eller nåt annat. Jag ÄR sån. Jag har kontrollbehov. Hade skitsvårt att släppa på ansvaret när jag va RC på Donken. Litade inte på nån. Men det berodde ju också mycket på att jag hela tiden fick höra hur bra resultat jag hade och hur duktig jag va. Jag ville ha stenkoll. På allt!
 
Men allt det här jobbar jag ju med - jag går i terapi, både tidigare när jag bodde i Karlskoga (då åkte jag till Örebro för KBT-terapi) och nu i Stockholm där jag frekvent gå hos psykolog/terapeut och bearbetar det. Det är en lång väg att gå, men jag är på rätt väg...
 
---
 
Undrar om man kanske ska klä på sig och ge sig ut lite i kylan och solen. Lapa D-vitamin och kyla ner de upprörda känslorna inombords ;)
 
Ska bara fixa disken och bädda sängen först. Får se om jag kanske startar en tvätt också. Sen måste ju soporna ut... ;)

Kommentera här: