Stockholm

 
 

Vi hade haft en extremt fin sensommar/förhöst här i storstan. Solig dagar. Blå himmel. Besök på Fotografiska (som för övrigt är mitt favoritmuseum, highly recommend it!).

Jag brukar sitta och tänka och litegrann ”gräma” mig över att jag aldrig gör nåt, men om jag verkligen tänker efter så gör jag rätt så mycket. Jag tror det iaf. Kommer titt som tätt på saker som ger mig en sån där ”just ja, det där har jag gjort”-känsla.

Kanske beror den där ”oviljan” att inse att jag gör saker på att jag kommit in i en vardag. Att jag hittat rätt i allt kaos som varit. Kanske beror den helt enkelt på att jag numera tar saker för mycket för givet? Att jag inte längre ser de där ”utöver det vanliga”-sakerna som något som ÄR utöver det vanliga utan att jag väljer att se det som något jag istället förväntar mig. Det bara ska va så, något trist och grått som bara ska finnas där, som man gör utan att egentligen tänka något speciellt på det.

Kanske borde vi stanna upp mer och faktiskt se vad som finns framför oss. Uppskatta det mer. Uppskatta även de små sakerna, de där som man tar för givet. Se dom för vad de är – en del av livet, något som faktiskt fyller ens tid med värde. Och visst, det är lättare sagt än gjort. Speciellt om man – som jag – gärna väljer att se mer åt de negativa sakerna, de där pessimistiska tankarna kommer så lätt fram. Jag ser gärna glaset halvtomt. Inser det mer och mer, att jag i mitt undermedvetna valt att anta rollen som den där bittra människan som inte ritkigt ”hittar rätt i sinnesstämningen”.

Vet inte riktigt om det faktiskt är så farligt som jag får det att låta, men jag har en förmåga att gärna stanna upp och fokusera på de där irriterande småsakerna som man egentligen bara borde borsta bort från axeln. Men det är inte så lätt. De kommer. Fort som satan. Man ger dom fingerspetsen och de rycker åt sig hela jävla armen. Och så är man fast! Allt är skit. Man bryts ner. Man vill bort. Långt bort. Och vägen tillbaka upp är lång. Fan så lång den kan va!

Men vi tar en dag i taget, jag och fröken Jsson. En dag i taget mot att försöka sluta upp med att ens erbjuda fingerspetsen till de där tankarna. Tankarna som får en att vilja slänga täcket över huvudet och stanna inne i flera dagar och bara försvinna...

---

Hörde ni historien om hon som kunde få ett samtal att spåra väldigt åt fel håll. Här har ni henne *jag sitter här och viftar med armen högt upp i skyn*. Hon som inleder ett inlägg med att prata om hur underbart Stockholm är men snabbt växlar in på att vara i nån slags depression.

Som jag skrev – jag jobbar på det! ;)

Kommentera här: